Rio är fullt av tomma hus. Ruckel, kråkslott, spökhus. Dom ligger lite varstans i stan. Inträngda mellan nyare lägenhetskomplex, längs trafikerade gator och i de mest attraktiva kvarteren av Zona Sul. Varje gång jag ser ett stannar jag till, suckar längtansfullt och önskar att jag hade stålar att köpa loss ett. Dom gamla rediga stenkåkarna som jag åtrår mest är i runda slängar byggda för ett sekel sedan. Har visserligen sett sina glansdagar, med söndervittrande fasader, bångstyrig växtlighet och igenbommade fönster - som inte verkar blivit öppnat på åratal. Men i rätta händer har dessa hus en fantastisk potential att börja blomstra på nytt. Och vilket slöseri sen, hus borde inte få stå tomma och förfalla sådär. Varför alla dessa ödehus, speciellt i en stadsdel där varje kvadratmeter kostar en smärre förmögenhet? När jag frågat någon Rio-bo som verkar veta har jag till svar fått att det kan bero på infekterade släktfejder. Med komplicerade bouppteckningar och arvstjafs en syskonskara emellan. Eller så är ägarna redan så täta att de helt enkelt bara rycker på axlarna åt sina tomma ruckel. Det påverkar ändå inte deras förmögenheten avsevärt. Av dessa anledningar förblir husen sorgligt nog obebodda och med tiden – ganska förfallna.
